Halvbra

låter ju bra mycket bättre än halvdåligt fast det är samma sak. Men mina känslor ligger nog åt det senare. Idag blev det lite mer systematisk träning av diverse lydnadsmoment. Några går bra och andra går mindre bra.

Vi hade en rolig platsliggning där en kråka av den lite uppkäftiga typen spelade en huvudroll. Hundarna lades och förarna utgick. Vi stannade på lite olika avstånd från 10 till 40 meter. Helt plötsligt kommer nämnda kråka sakta seglandes genom luften och landar knappa 10 meter bakom hundarna. Kråkan hoppar sedan närmare och närmare tills han är ungefär 2 meter bakom hundarna som nu börjat ana att något håller på att hända. Här byter herr eller om det är fru kråka taktik och börjar smyga mot hundarna med bredsidan emot. Därigenom blir det lättare att kunna komma undan om nu någon skulle försöka något. Hundarna, lydiga och väluppfostrade, som dom är ligger kvar men jag skulle ljuga om jag påstår att dom ligger tryggt. Nu är herr/fru svarting bara en halv meter från Tessans rumpa. I detta läge väljer jag att gå fram och berömma henne och den svarte finner det bäst att flyga därifrån. Skönt att denna episod gick bra men historien slutar inte där.

Efter att ha fikat vilket man måste göra och man fått beröm för sina goda bakverk, jodå en viss talang för detta finnes, tänkte jag göra ett långt inkall. Jag sätter Tessan och lommar iväg en 40-50 meter. Tessan hit och hon sätter en väldig fart mot mig. I samma ögonblick dyker denna svarta sak upp igen och lägger sig ungefär en halvmeter ovanför Tessan. Alla meterna är pippin med men ett par meter före mig viker den uppåt och flyger tillbaka och sätter sig på ett stängsel. Vad är det som händer? Ska försöka hålla koll om samma sak händer nästa gång - då ska kameran fram... Och det mest märkliga i denna märkliga upplevelse var att Tessan inte brydde sig ett dugg om vad pippin höll på med.

Igår var vi med om nästan samma sak. Var ute och gick med alla 3 busarna. En 5 meter från cykelbanan sitter mamma med lillebror skata och har kurs i flygteknik. I kursen så ingick att man skulle flyga åt ett håll vilket var framåt. För varje försök så kom lillebror en meter närmare cykelbanan där vi nu stod häpna alla fyra och tog del av spektaklet. Att lillebror hade långt kvar till sitt certifikat är jag den förste att skriva under på. Hur som helst så står vi efter en stund nästan öga mot öga, näbb mot nos eller vad det nu kan heta. Mamma skata fortsatte undervisningen vi, jag och de fyrbenta, fick faktiskt ta och flytta på oss. Vi har nog insett att vi inte kommer att lära oss flyga. Samma sak som idag, ingen hund som var ett dugg intresserade att säga BU eller något annat heller för den delen. Håller vi på att bli gamla kanske?

Åter till idag och sagda träning. Senaste fenomenet på linförighet och fritt följ är att vi aldrig kommer att få läsa i protokollet att Tessan släpar. För att det ska bli möjligt måste jag vara 2 meter längre fram än vad som var fallet idag. Ibland så skulle jag vara glad av att ha en BC som bara plogar...

Apporteringen kommer och är jag bara lite snäll och go så kan den ibland vara kvar i munnen, åtminstone, så länge att man hinner tänka ja. Men sedan förstår man att hon inte förstått - nu heller. Bra ligg och stå enda smolket är att hon bjuder på ligg i tid och otid. Undrar om det hänger ihop med hänryckningens tid eller är det måhända ett muterad variant av svininfluensan?

Nu ska vi kissa kväll och fundera ut något nytt att göra tills i morgon. Kanske kommer det en struts i morgon och springer ikapp med oss, vem vet?

Borsta dom som fäller!