Yes!

Nu verkar det som om en del av mina kroppsliga bekymmer har valt att vandrat vidare. Förhoppningsvis är det som ett virus och att kroppen i och med detta har skaffat motmedel om att utifall detta skulle få för sig att komma på nytt besök.

Långpromenad med hundarna idag. Måste börja på att kurera Tessan som förfaller att ha vistas tillsammans med hundar som bär på saker för mycket. En gren i munnen en halv timme är inte riktigt vad en malle ska hålla på med.

Träffade en domarkollega idag på Bergvik, av alla ställen. Tror till och med att jag antydde ett fortsatt tävlande med det lilla monstret. Hur ska jag nu komma ur detta?

Fast om sanningen ska fram så har jag en stor del av vintern funderat på olika typer av lösningar. Egentligen är jag övertygad om att jag inte vill ut och tävla men ändå finns det en liten låga som förefaller vara outsläcklig, märkligt?

Trevlig helg!

På banan!

Jaha, vart fan har den där jävla skribenten tagit, är det kanske någon som undrat? Faktiskt så har jag själv undrat det efter senaste tidens starka upplevelser.

Livet är att bra konstigt ibland och det är märkligt att jag (fast jag är nog inte ensam?) tar så mycket för givet som hälsa och sådant. Den dag som saker och ting helt plötsligt rör sig i en annan riktning är man rätt oförberedd - och tur är kanske det? För tänk om man både ska planera för sin bortgång och vara med om den, då blir det ju dubbelt jobbigt, eller hur?

Vet att det inte riktigt är detta som ska stå här utan om vad vovvarna är med om. Fast det känns ändå rätt bra att få gå igenom det som hänt genom att skriva om dom. Återkommer till hundarna i slutet av detta inlägg.

Först och främst måste jag skicka ett jättestort tack till alla som på ett eller annat sätt försökt att hjälpa till. Problemet med undertecknad är bara att han tror att han ska klara av allt själv. Fysiska åtkommer behöver ibland en eller annan medicinman/kvinna också. Inte så att jag är rädd för att besöka dessa men när man har ont som fan, tycker synd om sig själv och dippar totalt - så är inte detta ett alternativ. Men det kan det vara nästa gång, i ett mycket tidigare läge!

Nu kommer korthistorien där bara vissa delar av vad som egentligen hände, finns med.

Dag 1
Jippi, jag har vunnit en takbox. Det kan löna sig att vara med på lite jippon. Gott med nötter var det också och ändå bara en handfull. Lägg ett bud på boxen, den kan bli din!

Dag 2
Inget käk idag, bara lite te och vatten. Efter transport till annan ort sade narkosnisse "natti" runt halv 11. Flera timmar senare blev det mackor, saftsoppa och te. Chaufförskan fick också hon förplägnad.

Sedan kom operatören och sa att han hittat en lös benbit. Va, hörde jag rätt? Å inte nog med det så var det fler fel som NÄSTA operation ska råda bot på. Blir man matt eller?

Nu är det kväll och trött är jag och ont i axeln gör det. 1*2, 1*1 och 1*1 i pillerform ska väl få natten att funka. Tog 10 minuter innan en inbyggd medicinboll började blåsa upp sig i magen. Vem har opererat in den?

Dag 3 till dag 7
Under dessa dagar har jag varit i kontakt med sjukvårdupplysningen flera gånger, fått hem mediciner från olika Apotek, svurit, säkert varit otrevlig, besökt akuten, fått både det ena och andra än här än där, gråtit, tillverkat egna medicinska lösningar, varit på väg att skriva testamente, tillbett porslinsguden på ett mycket ovanligt sätt... Ja egentligen vill ni inte veta. Jag har till och med stängt av mig själv för att komma under läkarvård. Fattar inte ens hur det gick till?

Jag kan bara säga att jag hade varit glad över att inte varit på rätt ställe och vunnit den där takboxen. Dom där nötterna var inte bra och har haft en hel del med detta händelseförlopp att göra. Medicinen mot smärta var kända för att orsaka smärta. Va är det för medicin? Nästa gång jag träffar operatören kan det bli så att han får spö. Men, det får kanske vara tills efter nästa operation? Hur skulle det bli annars?

Bara i förbifarten så har jag funderat på ordet akut/akuten. Det är bara att acceptera och gå vidare för min bild av innebörden av det ordet står i skarp kontrast till vad Värmlands län landsting har för bild av samma ord. Bara att gilla läget sålunda. Men hur det kan komma 2 sköterskor, efter 3 timmar, och fråga om varför jag hellre sitter trippelviken på golvet än att lägga mig på en brits övergår väl allt mänskligt. Fan jag ville väl göra det på mitt sätt!

Å när jag nu ändå är igång. Ska det ta 15 minuter för att ta ett blodprov? På 10 minuter har jag i vanliga fall lämnat en halv liter blod på Claratappen. Och det är också landstinget, kan någon förklara?

Dag 8 och 9
Nu är det åt andra hållet. Medcinbollen är borta men det är väldigt gott och läckage av hydralolja, så att säga. Undrar hur lång tid man nu ska springa runt med en extra rulle toapapper i fickan? Kanske finns det Pampers för oss som är lite extra kinkiga?

Idag har jag varit ute med hundarna. Jag klarade av en stund på en upplogad väg i skogen och dom tyckte livet kom åter. Under dom här dagarna har legat omkring mig, lidit med mig, lagt huvudena mot mitt i de stunder jag kunde ta emot deras värme. Under övrig tid har jag inte ens märkt av dom. Bara detta är en märklig upplevelse, vill jag lova. Många tack till mellanhusse som skött hundarna med den ära dessa dagar! Blir att köpa ett extra paket till honom i morgon.

Dag 10 och framåt
Är fortfarande oskrivna kort. Hoppas att orka komma ut en liten stund till i morgon. Är lite osäker på hur kroppen lyckas återställa balansen men tydligen var det viktigt (enligt bipacksedlarna) att sluta ta vissa medikament så fort som möjligt för att undvika framtida beroenden. Huva, värre än droger tydligen...

Det får va det hela för denne gång!