Tidig julklapp!

Det snöar!

När man vaknade upp i morse i det södra boendet var det bara blask och blött. Knappast ens en enda liten ynka cm. Under resan till det norra boendet väcktes små förhoppningar om att det kanske skulle kunna gå. Två blöta centimetrar är dock i allra minsta laget för att kunna få en åktur på, såvida man inte tänker sig vattenskidor då. Funderade en stund innan jag tog veckans beslut...

Ut i skrubben och valde skidpar med omsorg. I detta blev det då ett par riktiga cross-skidor med utomordentligt stenhårda belag som klarar av stenslipning. Stavarna fick bli Excel men det var nära att det blev Swix. Skillnaden är inte stor men eftersom jag inte avsåg att staka, ja ni vet väl vid det här laget det där om den trasiga axeln, fick det bli de lättaste. Vart är pjäxorna och kom jag ihåg att laga dom? Nu började jag verkligen fundera på om man skulle kunna fullfölja min tidigare beslutsavsikt?

Efter idog letande fann jag pjäxorna tillsammans med en väst... fattar inte riktigt hur jag tänkte då? Fram med specialvallan och efter ytterligare 2 minuter var materialet fit-for-fight. Samlade sedan ihop selar, linor och tre hundar i olika stadier. En som visste vad som komma skulle, en som fatta ingenting och en som hade gått och lagt sig!

I med hela härligheten i bilen och upp på 63:an. Vad möter oss då där? Jo, ett vinterlandskap... bara 400 meter hemifrån. Snö på träden och plogvallar efter vägen. Det ska nog gå att åka skidor idag. Väl framme var det vinter med nollgradigt, snö överallt dock bara 5 cm. Fast det räcker.

Fram med skidor och stavar, hundarna ska selas och VÄNTA på att få åka. Där var vi inte riktigt överens om turordningen kan jag säga. När jag skulle sätta skidorna på fötterna tyckte sprintern att det var dags att springa. Om jag inte varit en ängel skulle jag ha svurit! Dock lyckades vi till slut göra sakerna i rätt ordning och skulle iväg, då visade det sig att Tessan och Nicki inte satt fast utan de drog iväg i 190 knyck. Tur för mig att sprintern vill till dom för stopp på dom gick det inte att få.

Till slut var alla hundarna på rätt ställe och färden började att arta sig. Efter ett backkrön gick Tessan på öronen men kom upp igen innan hon blev manglad. Vi susade framåt i god fart. Höger, vänster, sakta, stanna och framåt är bra kommandon att använda sig av om ens hundar kan dessa. Och det kan dom, i vanliga fall. Idag kunde inte någon av dom ett enda kommando. Jo, Nicki är väl lite undantagen men om två gör fel och en gör rätt så blir det fel likt förbaskat. När jag sa sakta så ökade dom, när jag sa vänster så blev det höger, då sa jag höger (tänkte att jag skulle vara listig) men då blev det sakta, PUH!

Med jämna mellanrum så upptäckte jag att antalet stenar och grus på en golfbana vida överstiger det man tror. Tur att jag hade rätt skidor på mig. Efter en tre km eller så när Tessans kumpaner började bli något slitna började hennes gamla olater igen. Att springa runt och bita i sele och linor var tydligen väldans roligt. Det mest märkliga var att hon drog lika mycket i alla fall, hur det nu gick till?

Sedan var det dags för säsongens första vurpa. Detta beroende på att en av hundarna, gissa vem, fick för sig att man skulle springa ut till höger och runda trädet på högra sidan. Att resten av ekipaget var 5 meter till väster om detta träd, fanns tydligen inte med i denna situation. Så därför slutade detta med att jag fick syna gräset/gruset lite närmare. Inte så roligt som det skulle kunna vara.

Sedan flöt det på en bra stund och alla tre fick jobba och slita med dököttet därbak. Visserligen jobbar jag på med benen men då snötäcket var rätt tunt så är det lite svårt att få till den rätta farten. Sedan blev det mer bita i linor av Tessan, sprintern fick för sig att springa bakom eller vinkelrätt ut på vänster sida. Därför fick han gå om grundkurs 1A, vilken innebär att man får springa mitt mellan skidorna och föraren håller i selen. Denna repetition funkade bra och efter en knapp kilometer få han diplom för uppförandet och släpptes fram i besättningen igen.

Har inte riktig kläm på hur långt det blev men om jag skriver 12 km så har jag inte tagit till i överkant i alla fall. Efter avslutad tur fick hundarna en stund att leka och busa med varandra. Inte var dom trötta inte. Jo kanske något för sprintern kom inte ikapp Tessan. Därefter så tyckte Nicki att Tessan skulle hålla sig på mattan. Det innebar att så fort Tessan skulle försöka att springa iväg så trollade Nicki omkull henne igen. Sprinten stod och såg på och fatta nog ingenting men han höll sig på behörigt avstånd till tjejernas lilla batalj.

Sedan skulle vi åka hem och alla hoppade in i bilen utom... den där förbannade jävla kossan. Därför fick jag nu ett löppass också. Undrar om jag trodde att jag skulle kunna springa ikapp fanskapet? Fick säkert ett par kilometers extra träning men inte kom jag ikapp det satans kräket inte. Va gör man, slängde bilnycklarna på henne men träffa gjorde jag inte. Hur skoj är det att leta bilnycklar i 5 cm snö? 10 minuter senare och med upphittade nycklar bestämde jag mig för att åka utan hund. Så därför åkte jag...

Pulsen var nog en bra bit över 300.. meter när jag stannade och då passade det att komma. Ska nu åka till den lokala vapenhandlaren och införskaffa gummikulor i den händelse att nästa demonstration också går över styr. Arrgh!

Men nu är vi hemma och julefriden har lagt sig över hundarna som sover lite här och där för tillfället. Bara för att... ska jag klippa deras klor, ta tandsten och rensa öronen och ve den - som sätter sig till motvärn då!

Snöar fortfarande!

Pax vobiscum!