Vilken resa!

Åter från turen till Blåkulla. Vilken märklig resa det blev. Det började med att personalen på incheckningen maskade. Detta innebar att vår resa naturligtvis blev betydligt senarelagd än vad som var avsett. När vi väl var uppe i luften så visade det sig att vår captain, Tessan, inte hade flygcertifikat men väldigt mycket av något som benämns som "kansjälv". Undrar vart man kan köpa det?

Kansjälv drog iväg och då jag trodde att vi var framme var det rena rama cirkusen. Inte var detta Blåkulla inte. Blev bortjagade av trapetskostnärer och clowner och en och annan elefant, huva...

Upp igen och då var vi så sena att vi försökte att kontakta flygledaren på destinationen. Han var tydligen trött eller så, för inte fick vi någon respons därifrån inte. Vad händer då? jo, en kapning av farkosten av självaste CIA. -Flyg till USA, sa agent Smith. Vad agent Smith inte visste var att vi redan var på väg åt det hållet.

Puff och sus lät det i kvasten när vi hamnade i en jetström. Det mina kära läsare är inget att leka med. Agent Smith övermannades av kabinpersonalen efter en våldsam eldstrid och tvingades därefter att lösa årskort på Canal +, stackars sate...

Kaptenen var nu tydligt påverkad av påskmusten. Den liksom sög musten ur oss alla. Vad gör man i detta läge? Jag hade inte tid att vänta och se utan jag tog fram fjärrkontrollen och tryckte på FF och vips så hörde jag kaptenen anropa flygledaren och begärde landningstillstånd. Inte ett svar denna gång heller och jag hörde att personalen, i smyg, talade om att använda kärnstridsspetsarna.

Efter en brant, men klanderfri, inflygning landade flighten bland en massa bråte som några valt att ställa upp på en parkeringsplats. Det var Kabe på Kabe och någon Cabby. Tydligen någon avskrädesplats för mänsklig dumhet. Där satt flera personer i någon sorts låga stolar och hade kollektiv härdsmälta i huvudena. Eftersom slagfältet redan var på ett nytt ställe var det bara att fara vidare och ta upp kampen.

Nästa anhalt var en veritabel fälla där vårt fordon sögs ned i en brunbeige sörja. Tur att vi var beskaffade med vinsch annars hade vi säkerligen försvunnit ned i kvicksanden. Efter en stund lyckades vi etablera kontakt med några överlevande som kom irrande ut skogen. Att de haft det besvärligt var inte att ta miste på. Svetten rann och ögonen rullade som en optimistjolle i stormig sjö på dom...

Vi skulle ta oss an uppgiften som sista utpost varför det blev en del hårt arbete och väntan innan det var våran tur. Fyrfotingarna jobbade på alldeles utmärkt och det blev en hel del glada miner när man fann personer som aldrig tidigare hittats.

Då det var vår tur hade en plan så sakteliga tagit form. Tanken var att gå ut stenhårt och sedan bara öka hela tiden. Det fungerade precis som på ritbordet förutom att befälhavaren någon gång var lite väl snabb att ge order om att retirera tillbaka till utgångsställning för förnyade angrepp. En viss ordervägran fanns fortfarande kvar men jag måste tillstå att trupperna löste sina primära mål på ett tillfredsställande sätt.

Därefter var det att skynda sig tillbaka till trossen och få förplägnad i form av baguette med skagenröra, grönsaker, ost och sallad. Kan ha varit något mer i den men kocken såg så väldigt bister ut att ingen tordes fråga.

Det var flera stridande förband på basen i detta och någon ansåg att vi var tvungna att skynda på ut i fält (omgruppera) igen, undrar varför?

Dagens nästa mål var att ta oss an en brandgata och ett lömskt område med bergstoppar och med stup och i viss mån träskmark. All draperat med snö i skiftande mängd, ja läs djup. Min fyrfoting fick i uppgift att ömsom attackera den vänstra- och den högra flanken. Uppgiften belönades omedelbart eftersom den lede fi omedelbart kunde lokaliseras och avbeväpnas gång på gång. Efter att ha förföljt fienden en anstängdig sträcka på omkring 2 * 300 fot, skedde en villkorslös kapitulation. Fiende inhämtades och vad som sen hände med dom är fortfarande okänt. Det sägs att någon sett en och annan av dom syssla med helt ovidkommande saker och ting - tragiskt är det minsta man kan säga...

Sammanfattning: de primära och sekundära målen uppnåddes på ett tillfredsställande sätt med ett minimum av justeringar och ifrågasättande. Visserligen fanns det ett tillfälle när trupperna bröt given order men eftersom det troligtvis låg till på det sättet att befälhavaren avbrutit ett mål innan det var nedkämpat, får man ändå ge det godkänt. Analysen, gjord någon dag senare, visar på en stark positiv trend i utfallet och att det finns förhoppningar att vi blir en stark kandidat att räkna med i framtiden.

Hemtransporten ombesörjdes av en mycket rutinerad kapten. Destination var den allra bästa man kan få sett ur rekreationssynpunkt. Vi återvände till brottsplatsen nästkommande dag men det, är en helt annan berättelse som kommer en annan dag.

Avslutar med interjektionen, dismiss!