Nu är det bara för mycket!

Roade mig med att flanera på stan tillsammans med båda hundarna igår. På det sättet fick jag motion, solbränna och hundarna fick miljöträning och ovett... Det blev en attans så lång promenad men vädret var ju utmärkt. 13 km till slut... Rätt var det var så började Tessan att halta. Hon kunde inte stödja på höger bak utan hoppade på tre ben. Husse kände och klämde men "icke sa Nicke", kunde han finna något. Så det blev att lyfta/bära henna någon kilometer. Varför händer sånt här när man är som längst från bilen? Undrar om någon lyckades fånga mig på kort? NWT's fototävling är förhoppningsvis avslutad?

En än grundligare genomgång av Tessan visade heller ingen! Vad var det? Dåliga höfter, getingstick eller vad?

Sedan var det dags för kvällspromenad. Inte ett fel på hunden. Men nu kommer det andra fel på hunden. I samband med att en av dom gjorde det stora och att det skulle plockas upp, tappade jag telefonen ur fickan och vart tog den vägen tror du? Nej, faktiskt inte - klarade mig med ett par centimeter. Undrar hur man får ren en telefon från sånt, går det, vill man ha telefonen kvar efter det? Men vad händer istället, jo fanskapet (skatan alltså), smiter. HUR ROLIGT ÄR DET ATT FÖRSÖKA FÅ IN EN HUNDUSLING SOM SPRINGER RUNT OCH DEMONSTRERAR I 15 MINUTER!!!! HAR NI SETT HUR EN VALLHUND KAN GÖRA SÅ VET NI UNGEFÄR HUR DET SÅG UT. Skall, ruscher, morrningar och en massa kampinslag med hjälp av eget koppel. Och inte var det något fel på höger bak heller - fast det nästan var så att jag önskade det! När jag äntligen lyckades övermanna fanskapet och paketera ihop henne, var pulsen och frustrationen på en nivå som säkerligen varenda läkare skulle reagerat på. Sedan blev det buren, på obestämd tid. Konstigt, man blir arg igen bara av att tänka på det!

Ny dag, nya eländen eller som en bakant jag har i hundvärlden brukar säga vid frukosten då vi ses på konferenser emellanåt -"ah, en ny dag med nya möjligheter till nya misslyckanden"! Ute på rastning. Fanskapet gör ifrån sig, helt ok. Vi går en bit och Nicki gör ifrån sig. Nu börjar det...

Då jag ska ta upp skiten gör hon en Tia, ja dansen som som skrev om häromdan. Jag var inte lika skicklig som M.A utan ramlade som en fura, som en klubbad oxe eller vad man nu vill använda för uttryck. Och under mig var det INTE asfalt utan Nicki. Så då blev det att bära knappt 30 kg hund hem. För nu kan inte hon stödja på höger bak... Har känt igenom men kan inte finns något men i detta fallet är jag riktigt orolig. Även om jag är mindre tung än jag har varit så är jag allt för tung för att falla över hennes ben. Räknar med att detta kan sluta med tusenlappar och besök på någon lämplig inrättning.










Här är lite bilder för den som vill kolla lite extra på skadorna. Ser ut som skrapsår med frågan är om de behöver behandling?

Dessutom är det dags att betala månadens räkningar. Nu ler inte ens jag längre...

Uppskatta livets goda stunder, man vet inte när saker förändras till något annat...

Ha det gott!